Veronika och drakungen

Så är den äntligen klar!

Texten är alltså skriven av min pappa, Ulf Lundström, och det är han som har målat bilden jag har på framsidan (med en liten Alba som modell) och anfangerna som är tagna ur originalboken. Pop up-bilderna är det jag som har pysslat ihop, både tecknat och konstruerat.

ögt uppe bland de mörka berg, dit värmen aldrig når

helt gömd bland klippblock, bakom sten och under stickigt snår

där finns en grotta kall

med väggar av kristall

där ingen mänska satt sin fot på över tusen år

Där inne finns ett rede stort, helt skyddat, mjukt och torrt

Där ligger på en bädd av dun, ett ägg av märklig sort

Det skimrar rosenrött

med guldränder bestrött,

Det ligger där helt ensamt, för dess mor har flugit bort

 ***

  

ångt ner i dalen, i ett slott av snövit marmor byggt

det bor en söt prinsessa hos sin kung och drottning tryggt

Veronika det är

som bor i slottet där

En morgon blir hon plötsligt upp ur sina drömmar ryckt

Hon ser hur solens första strålar lyser bak gardin

hon smyger ur sin säng och ut, med hemlighetsfull min

Hon klättrar upp för berg

förgyllt av solens färg

och kommer upp, dit aldrig förr hon har satt foten sin

 ***

 

å kommer där ett ljud, en stilla ordlös sång

En sådan vacker melodi hon aldrig hört nån gång

En grotta ser hon så

Hon ställer sig på tå

och tränger raskt i grottan in fast vägen den är trång

Vad är nu detta för ett ägg, det glittrar så och lyser

Det ligger där så ensamt, så jag tror nog att det fryser

så sätter hon sig ner

och känner att hon ler

Hon värmer det i händerna, blir lycklig, glad och myser

 

***

 

ur länge har Veronika haft ägget i sin hand?

Hon känner hur det darrar lätt, och sjunger svagt ibland

Hon lämnar ägget nu

hon måste hemåt ju

hon skyndar och det känns som om hjärtat står i brand

I flera veckor, varje dag, till grottan har hon gått

men plötsligt så en morgon, hon känner det är brått

Hon springer allt hon kan

Och gissa vad hon fann

Jo, ägget med en spricka djup, fram tittar något smått

 

 ***

n drake ut ur ägget kryper, blänger lite snett

det allra mesta, finaste Veronika har sett

Ur nosen kommer rök

sen gör den ett försök

att flaxa med små vingarna, men det är inte lätt

Nu bär lilla Veronika på en stor hemlighet

att leka med sin drake är det bästa som hon vet

men ingen annan sett

den drakens vita bett

och elden den kan spruta, ur munnen röd och het

 ***

rins Bedam och Danil de bor i slottet strax intill

de leker med Veronika så ofta som de vill

De retas då och då

och busar båda två

de skojar med Veronika och sitter aldrig still

Men så en dag Veronika blir trött på deras bus

så tar hon fram sin drake och den piper som en mus

Då bleknar strax Danil

och Bedam , som en pil

då raskt vill springa bort iväg till något annat hus

 ***

eronika, hon lugnar dem och säger som det är

att draken bara är en vän som håller henne kär

så om dom utan krus

nu slutar med sitt bus

ska säkert också båda de få klappa draken här

Av detta lär Veronika sig säkert att förstå

att hon och lilla drakungen för evigt äro två

För tid och evighet

så länge som hon vet

förblir hon trygg hos draken, för den kan hon lita på

 ***

å nätterna de kommer och dagarna de går

och veckorna blir månader och månaderna år

men nu i denna stund

hon vaknar ur sin blund

Var draken blott en dröm, hon tänker, fäller då en tår

Veronika helt vanlig är och ej prinsessa mer

och slottet där hon bodde då, hon aldrig återser

Men vad som nu är sant

du nog förstår galant

för se vid hennes fotända, där sitter nån och ler.